ISO och SIQ – ett balanserat recept för hållbarhet

Nu är det slut med sömnlösa nätter! Det stora avslöjandet: ISO (14001, 9001, 45001) eller SIQ managementmodell – Vilken väljer jag för att rädda världen?

SIQ:s modell för Utmärkelsen Svensk Kvalitet har för första gången på snart trettio år genomgått en något mer omfattande förändring. Idag ligger mer fokus på ett företags resultat och hela modellen genomsyras av ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.

Nyligen fick jag möjligheten att gå SIQ:s utbildning för att bli examinator i Utmärkelsen Svensk Kvalitet 2018. Redan tidigt under utbildningen uppkom frågan om vilken den största skillnaden mellan en ISO-standard och en excellensmodell såsom SIQ-modellen är. Finns det någon som är bättre än den andra om man vill arbeta med hållbar utveckling?

Svaret jag fick fångade direkt mitt intresse; med en ISO-standard får man hjälp att nå en viss nivå genom att uppfylla diverse skallkrav gällande arbetssätt. Dessutom ställs krav på ständig förbättring av arbetssätten för att säkerställa en utveckling även om övriga krav är uppfyllda. Det gäller mer eller mindre att anpassa sina arbetssätt för att nå kraven i standarden.

Med SIQ-modellen utgår vi, istället för allmängiltiga krav, från företagets egna resultat och härleder dem tillbaka till valda arbetssätt. Ganska grovt generaliserat skulle arbetssätten kunna se ut lite hur som helst så länge härledbarheten till resultaten är tydlig. Genom utveckling av arbetssätten kan vi därmed säkerställa en utveckling av resultaten.

Jag skulle vilja påstå att oavsett vilken modell man använder sig av för att förbättra sina arbetssätt kommer ett lärande ske, i och med att förbättringar och lärande går hand i hand. Skillnaden är bara vilken typ av lärande som sker.

Med en lärarexamen i ryggen och ett kanske lite udda intresse för olika pedagogiska teorier anser jag att det finns en skillnad mellan lärande och lärande. Jag ska förklara: i ISO-exemplet är det lärande som sker i förbättring av arbetssätt anpassningsinriktat. Det innebär att vi anpassar vårt sätt att arbeta till att uppnå förutbestämda mål och krav. I SIQ-exemplet ges utrymme för ett mer utvecklingsinriktat lärande. Det utvecklingsinriktade lärandet förutsätter att normer prövas och att det handlingsutrymme som tas för givet, eller redan är givet, överskrids. Det måste finnas utrymme för innovation.

I en värld där vi fortfarande är på en resa mot kunskapen om vad det mest hållbara sättet är att leva på måste vi våga gå längre än att enbart anpassa oss till krav som utformats utifrån den kunskap vi hade igår. Något som är tillräckligt bra idag är inte det imorgon. Sanningen är att mycket är inte tillräckligt bra ens idag. Kan vi då nöja oss med att utgå från det vi vet just nu och ständigt arbeta för att bli lite bättre, eller måste vi utmana vår kreativitet och våga göra mer omfattande förändringar?

Att fortsätta anpassa sig till gårdagens krav räcker inte. Vi måste arbeta utvecklingsinriktat för att lyckas ta oss längre. Med detta menar jag inte att vi kan förkasta det anpassningsinriktade lärandet. Det vore lite som att ändra läroplanen till att fokusera på att lära eleverna att tänka kritiskt framför att ge dem en faktabas att stå på. Kritiskt tänkande sker inte per automatik om det inte finns fakta att utgå från. På samma sätt kan vi inte förväntas arbeta enbart utvecklingsinriktat, i och med att det krävs en syntes mellan de två typerna av lärande.

Du kanske börjar förstå vart jag är på väg i den här diskussionen? Ja, jag tar den tråkiga mellanvägen. ISO, SIQ och mycket smör är mitt framgångsrecept för den bästa hållbarhetskakan.

/Michaela Bartoletti, Konsult på C2 Management

PS. Vill du få mer inspiration till förbättringsarbete? Följ med till Riksforum för Ständiga Förbättringar!