Jag har en yngre släkting som precis har påbörjat sitt gymnasiearbete. Det är det arbete som man skriver på det sista året innan studenten, och motsvarar en första introduktion till att ta fram en egen forskningsartikel. Han skriver arbetet själv.

Vem man hamnar i grupp med när man ska utföra ett arbete kan spela en stor roll för resultatet på det man producerar. Genom åren har jag varit med om att ta fram mer eller mindre framgångsrika rapporter, skolarbeten, uppgifter och projekt – och resultatet har till stor del berott på vilken gruppkonstellation jag har ingått i. I somliga grupper har jag antagit en mer drivande roll, medan jag i andra har suttit i baksätet och knappt dragit ett enda strå till stacken. Jag är ju samma person, så förmodligen är det gruppens övriga egenskaper som har påverkat min prestation.

När jag läste pedagogik på högskolan stötte jag tidigt på teorier om lärande ur ett ”sociokulturellt perspektiv”. Kort och gott innebär det teorier om att lärandet hos en person sker utifrån det sammanhang som personen befinner sig i (i motsats till ett kognitivt perspektiv, där en persons lärande beror på den egna kognitiva utvecklingen, exempelvis utifrån hur gammal man är). Levi Vygotskij forskade i lärande i Ryssland i början av nittonhundratalet och grundade begreppet ”zonen för proximalt lärande” (ZPD). Zonen innefattar allt det man inte har förmågan att ta till sig utan hjälp, men kan lära sig med assistans från någon annan – exempelvis en gruppkamrat eller en lärare. Samma teori pekar därför på att 1+1>2, det vill säga två personer som arbetar tillsammans kan stötta varandra till att klara av uppgifter som är mer än dubbelt så svåra som om de hade arbetat var för sig, se figur 1.

Med utgångspunkt i denna teori går det att konstatera att ett gymnasiearbete inte bör skrivas av en ensam person för bästa möjliga resultat i förhållande till ansträngningsnivå.

Samtidigt har vi nog alla varit med om att vi har stått i en publik och låtsats applådera för att händerna börjar bli trötta. Så länge som att det ser ut som att man applåderar är det ingen som märker att man inte bidrar till det kollektiva jublet. Effekten som åsyftas är den så kallade Ringelmanneffekten, eller social loafing vilken beskriver ett direkt samband mellan gruppmedlemmars minskande ansträngningsnivå och antalet medlemmar i en grupp. Effekten påvisades i ett dragkampsexperiment redan år 1883 där man med hjälp av en kraftmätare mätte dragkraften hos olika antal personer och såg att ansträngningen per person succesivt minskade i takt med att fler personer deltog.

Utifrån dessa två teorier, skulle man kunna dra någon slutsats kring det optimala antalet medlemmar i en grupp om man vill åstadkomma ett så effektivt resultat som möjligt? Vi skulle redan kunna konstatera att sex gymnasiekillar är några för många för att alla ska ge sitt yttersta och skriva skolans bästa rapport.

Men vad säger forskningen?

I boken Gruppsykologi av Lars Svedberg (2021) tas ett antal exempel upp på vad som kan öka och minska motivationen och effektiviteten i en grupp beroende på dess storlek. Exempelvis har den lilla gruppen en bättre möjlighet att ge feedback, vilket ger en större förståelse gruppmedlemmarna emellan, och en större känsla av ansvar hos alla. En annan faktor är det fysiska avståndet – en större grupp har svårare att arbeta nära varandra och kommunikationen begränsas när gruppmedlemmarna blir större till antalet. Svedberg hänvisar till forskaren och socionomen Alexander Paul Hare (1972) som har tittat specifikt på effektivitet, produktivitet och problemlösningsförmåga och sett ett visst samband mellan dessa begrepp och storleken på en grupp. I figur 2 nedan sammanfattas resultatet; optimal gruppstorlek för effektiv problemlösning ligger någonstans mellan fyra och tio personer.

Optimal gruppstorlek varierar förstås beroende på uppgiftens karaktär, men Hares slutsats kan ge en fingervisning om hur många man bör vara i en grupp för bäst förutsättningar att snabbast komma fram till ett korrekt svar på en given uppgift.

Med denna redogörelse kommer jag önska min släktning ett stort lycka till med gymnasiearbetet, med vetskapen att han förmodligen inte hade behövt anstränga sig lika mycket om han samarbetat med en gruppkamrat eller två. Han kommer dock slippa drabbas av social loafing på grund av gruppmedlemmar som ser sin chans att i en större grupp kunna anta en passiv roll och förlitar sig på att kunna glida med på andras hårda arbete.

/Michaela Ustrup Bartoletti, C2 Management