Några dystra tankar om förbättringsarbete på kammaren

På C2 har alla anställda ett mål om att genomföra en förbättring per vecka. Under normala omständigheter är det ett mål som är ganska enkelt att uppnå. Under Coronas första fas kände jag mycket inspiration inför utvecklingen av nya arbetssätt utifrån förutsättningarna. Omställningen från dagliga fysiska möten med kollegor och kunder till distansarbete gav möjlighet till alla möjliga typer av förbättringar. Spelplanen var ju ny och den kändes spännande. När pandemin nu har dragit ut på tiden har jag tyvärr upplevt en stagnation i  min förbättringsvilja. Varför kan det vara så? Efter en del egenreflektion har jag hittills kommit på ett par anledningar som kan förklara detta. För det första har jag insett att jag är väldigt beroende av min omgivnings bekräftelse. Jag vill få uppmuntran och ryggdunkar för alla fantastiska saker jag gör. Det är något jag verkligen har kommit underfund med under allt hemarbete. Även om jag får uppskattning för det jag gör, nu digitalt, har jag insett att det är i det fysiska mötet som jag verkligen tar till mig återkopplingen.

Den kanske största anledningen till en trögare förbättringstakt är nog bristen på mänsklig interaktion. När jag tänker tillbaka på de förbättringar jag är stolt över inser jag att de ofta uppstått under ett lunchsamtal med en kollega eller ett möte med en kund. Det fysiska samtalet blir mer dynamiskt och det leder till mer givande diskussioner/reflektioner. Det är en dimension som jag tyvärr tycker går förlorad i digitala möten. En annan anledning till stagnationen är nog en generell brist på variation. Eftersom fysiska möten även upphört med släkt och vänner upplever jag tidvis tillvaron som monoton. Hjärnan får inte lika mycket variation, går i större utsträckning på autopilot och blir därav mindre kreativ.

Summa summarum: Om jag ska återfå förbättringsviljan behöver alltså pandemin avslutas. NU! Har du några idéer om förbättringsarbete under distansarbete? Dela i så fall gärna med dig av dem till mig!